SvergiesRidgymnasium?
Som ni vet går ju jag en svergies ridgymnasium. Bökeberg, som ligger i Svedala.
När jag skulle välja mitt gymnasium fick jag fundera så de knackade. Vad ville jag bli? Vad vill jag jobba med sen?
Jag fick hjälp av familj, vänner och andra personer runt omkring mig. Alla tankar gick överallt och ingenstans. Visste verkligen inte alls vad jag ville och vad som kunde kännas rätt. Men ändå hade jag ett ben i ridvärlden redan, eller rättar sagt båda benen. Men jag vill verkligen inte bli något inom hästar, när ni nu läser det med era egna ögon så kan ni ng inte fatta varför jag då skulle vilja välja ett ridgymnasium där nästa allt fokus ligger på hästar och ridning. Ni tycker säkert detta låter helt sinnes men så ligger det till. Jag ville kombinera skola med hästarna. Det jobbiga med det roliga liksom. Inte bara sitta vid skolbänken flera timmar i sträck utan kunna ha min glädjespridare vid min sida ändå.
Jag har nu gått på SRG nästan hela ettan ut. Jag vet inte riktigt vad jag säga om skolan, eller vad jag ska förmedla med positiva kommentarer angående skolan om jag ska vara ärlig. Skolan är full av massa människor som snackar skit om dig och speciellt om din häst. Sitter på läktaren när du rider och snackar en massa skit. Men den mesta skiten kastas på dig och din häst. Kan säga en sak, så mycket skit som jag fått angående min ponny detta året var länge sen jag fick. Folk som inte har en jävla aning vad det är för en ponny egentligen utan yttrar sig en frihet att snacka en jäkla massa om.
Jag blir mer ledsen när någon snackar om min ponny än om dom snackar om mig om jag ska vara helt ärlig. Min ponny betyder allt för mig, och jag är inte efter en egen vinst, jag vill få vinster med min ponny, kämpa med min ponny, dit jag vill. Jag behöver inte andras åsikter om oss för att ta oss uppåt. Kolla bara förra året, jag var utan folks åsikter och klarade mig fint. Alltså folk behöver inte komma med åsikter nu helt plötsligt, finns ingen större andledning till det.
Jag klarar mig hur enkelt som helst utan folks dåliga attityd och tråkiga kommentarer.
Skolan gör mig fruktansvärt upprörd över det mesta, som ni märkt har jag inte skrivit så mycket om skolan vad vi gör osv, bättring komme de bli. Men har en hel del åsikter om Svergies Ridgymnasium som ni lär under mina tre år där få reda på här via bloggen. Hoppas ni intresserar er.
Jag vill bara skratta alla människor rätt upp i huvudet, så som dom dum förklarar sig själva.
Har blandade känslor över detta inlägget, blev ett
Trycka ner fälttävlansryttare? En klasisker .
Efter en massa pauser från bloggen är jag redo att börja blogga igen, Satt och kollade fälttävlan från Badminton. Jag säger bara en sak stoooor respekt till dom ryttarna som tävlar där idag & imorgon. Vilka ryttare och vilka underbara hästar som sätter vartända hinder som det vore så enkelt. Jag har en stor respekt för dom ryttarna som rider fälttävlan oavsett vilken kategori eller ålder. Det krävs mod att bara gå ut på banan. Dom flesta hoppryttarna trycker mer än gärna ner oss fälttävlansryttare med kommentarer hit och dit. "hur höga är hinderna ens, det är ju inte ens högt". Men när man väll kommer till kritan vågar dom inte ens hoppa en liten stock ute i en hage. Tro mig jag vet, jag är omringad av människor som mer än gärna vill trycka ner fälttävlan, och mig som ryttare. Har fått alla som möjliga kommentarerna men dom har ingen aning vad dom pratar om, känns ganska skrattretande att så många verkligen orkar hålla på, säger bara en sak tryck ner oss, kom med kommenterar, men "vi ses ute på banan".
Folk måste lära sig om respekt för varandra och inte bara tro man kan allt själv, ha ögonen öppna för varandra och höj upp varandra till skyarna för det ni kan och andra kan. Ha respekt för varandra som ryttare.
Folket är inte ens värda min tid och energi, folk som inte har respekt får ingen respekt that´s it.
Ni förstår inte hur mycket NI betyder.
Under dessa dagar jag haft min ponny Jouline vid min sida, eller vänta lite, detta året måste jag ju säga. Så har det stormat in en massa meddelande och pepp texter till mig ända sen första stund med Jouline. Jag hade en ny ponny där många ville veta så mycket info om henne som möjligt, en hel del har sett hur jag hade de innan med min förra ponny och hur mycket jag kämpade med den ponnyn och såg även vad som fick ske. Under detta året som hästägare på nytt har verkligen saker ändrats totalt, folk som peppar mig hela tiden, ger mig cread för saker jag gör, saker som händer. Jouline är verkligen min gåva från himeln. Hon är något alldeles extra för mig. Och ligger mig starkt om hjärtat. Men en sak jag måste få säga är - tack för alla era fina texter om mig på era bloggar, kommentarer och meddelande som jag får. Nån gång då & då kommer de texter till mig som verkligen får mig på så jäkla gått humör. Man stigger verkligen i mängder i självförtroende. Ni annar inte asså. Ni såg hur rädd jag var från början med Jouline efter allt med Putte ni fick se mig och Jouline utvecklas, och nu sitter jag här? Den gamla Frida är tillbaka - era texter och Jouline har fått mig på fötter. Ni har fått mig växa ordentligt den sista tiden i självförtroende. Tack.
Jag har alltid försökt vara mig själv utan att vara någon som visar upp mig och min ponny och bara vill ha fram de bra med oss, jag visar mer än gärna våra misstag. - en förebild. Kunna klättra upp igen om du trillar ner i ett stort svart håll av dåligt självförtroende. Jag har försökt dela med mig med tips, pushing, och en massa till er. För ni ger så mycket till mig. Jag har alltid velat göra mitt bästa på hästryggen, kommer ett förhinder ivägen, som leder dig på fel vägar får man ta upp det på ett annat håll. Visa att ni kan & att ni kan misslyckas och att ni kan finna något bra i det dåliga. Strunta i hemska kommentarer, stå för er själva följa era drömmar för det har jag gjort och under ett år lyckas. På ett helt år har jag lyckas ta mig upp för en oändlig stege. Jag hoppas ni kan dela med er av era drömmar, och verkligen kämpa er ditt hänn. Tro på er. Så som ni fick mig att tro på mig & ja även tro på Jouline.
Kram Frida - Tro på det ni gör, det ni vill. Ha en förebild. Få pepping. Kunna ge fina kommentarer, för ge fina kommentar kan ge glädje till andra, som sedan delar med sig till dig, ge och ta. <3
-Någon som ser er, ser er göra ert bästa, att kämpa, ha en glöd för detta, kunna inspirera andra och kunna bli inspirerad. Kunna bjuda på kommentarer som får andra att växa. Kunna vara er själva. Denna person som då ser er kanske tänker och har en dröm att kunna bli precis som du. TRO PÅ DE NI GÖR TVEKA ALDRIG.
Vad har ni för åsikt om detta?
Under den senaste tiden har jag fått höra miljoner fråger om Jouline. Den vanligaste frågan är "hur mycket kostade hon". En hel del har nyfikna öron, man vill veta vad man gett för hästen för att se klass på hästen på tävling. Många ställer fågan för ren nyfiken het för att sedan snacka skit om det eller sitta och diskutera vad hästen igentligen var värd osv. Många gör inte det av nyfikenhet, andra kanske gör det bara för dem undrar, ånga bryr sig inte på samma sätt. Men till största del är den bara nyfikenhet. Jag brukar ALDRIG ställa den frågan över hur mycket en häst kostar. Jag tycker att det angår endast ägarna (dåvarande) och nuvarande ägare.
Många kanske tycker att ”Hallå? Det är väll inget fel med att fråga den vanliga frågan?Det är inget fel med den frågan.” Själv tycker jag det bara är en korkad fråga. Den angår inte någon. Endast en själv. Jouline kostade pengar precis som alla andra hästar gör? Pengar är ändå pengar.
Vad har ni för tankar om det här med pengar?
Tycker ni att ”ja men det är helt okej att fråga sånt?”
Tar ni illa vid när folk frågar det?
Jag vill gärna ni svarar på frågorna här ovan. Jag vill gärna veta vad NI har för åsikt om sådant. Jag har inte utvecklat i detalj vad jag tycker, men jag tror att folk själva fattar min mening med texten och vad jag syftar på.
Ni som frågat vad Jullan kostat behöver inte ta åt er, utan de är ju eran åsikt att det är helt okej att fråga sådant, de är upp till var och en. Själv tycker jag bara frågan är helt korkad, för jag har köpt min ponny för den hon är, inte för pengarna.
Jaja slutsnackat med detta om pengar, nu får ni gärna lov att säga eran åsikt. Jag ska läsa och tänka efter på vad ni tycker är okej och inte okej.
Alla har en hel del fördomar om Kallblod och andra hästtyper
Kallblod är otroligt maffiga. Nordsvensken är känd för att vara brukshäst och plöjer jord inprincip. härstammade ifrån den primitiva Skogshästen. Och även en nordsvenska brukshästen och en lättare och snabbare travartyp
En Norskfjording känd för att springa runt i norge som små turridningshästar och skogsmulle aktiga. (Inte sant)
En hel del tror att ja dessa kan inte göra det ena eller det andra. Samma fördomar som man har mot travhästar. Man sätter ordet före innan man ens sett vad dessa fantastiska hästar kan. Alla hästar har en egen stil. En del vill ha dressyrhästar med långa ben, graciösa, och en kompaktkropp. Det är man van vid att se i alla fall. Men kan man se detta i en så mycket maffigare, bredare, powerfulla häst? Klart man kan. Inget snack om saken. En kallblodare kan lika bra som ett fullblod eller halvblod. Dem är inte sämre än någon annan. Själv tycker jag att en Nordsvensk kan gå fruktansvärt fint. Alla vet nog vem hästen Turbo är. Där har ni ett gott exempel på en stor och maffig häst men så graciös. Den går med lätta steg, och allt ser så himla enkelt ut. Men när man sitter där själv, blir du svettig och trött efter 10 steg i skritt bara. Det är så mycket häst att hålla. Lika mycket som att hålla i en graciös dressyrhäst. Vad är skillnaden? ”Dressyrhästar är eleganta. Medans dem där skogshästarna klampar runt på banan” Jo men visst. Dem där hästarna kan inte mindre än nån annan häst? Med mycket träning, och slitt ger ALLT man gör ett gott resultat. Man kan om man kämpar. Man kan om man vill. Man visa att dessa så kallade ”skogsmullar” kan bli dressyrhästar. Jag kan erkänna innan var jag imot dem maffiga hästarna. Jag tänkte alltid vad dem gjorde på banan. Vad en norsk fjordhäst ens gör på en dressyrbana? Men det var extremt korkat tänkt. En hel del tror detta i denna ridvärld. Men alla hästar kan. Dem är en och samma varelse. Man måste ge dem ett försök. Kunna visa vad dem går för. Inte någon ”sketten” fjording eller nordsvensk är sämre än nån annan häst? Det finns ju faktiskt ”dressyr”hästar som kan gå dåligt. Men än en gång så tänker man bara på fördomarna.
Men man kan ju säga som så här med. Dem varmblodiga, svarta, maffiga hästarna då? Frisern. Plötsligt blir den hästen något helt annat i andras ögon. Dem är ju så graciösa och så vackra. Men vad är skillnaden? Dem är fortfarande lika maffiga, lika powerfulla. Jag har ingen fördom mot dessa hästar. Tvärt om. Vem vill inte se en vacker Nordsvensk på en högklassad dressyrtävling? Eller i Falsterbo? Som klår alla spentsiga och graciösa halv/fullblod. Finns nog inget häftigare. Nån gång vill jag sitta på en friser, eller nordsvensk. Kunna försöka rida dessa vackra djur. Om jag ens hade orkat 2 varv är nog en bra fråga..
Alla dessa hästar är underbara, OAVSETT VAD.
Vad är eran åsikt om kallblod VS varmblod? Eller ja, alla dessa så kallade ”skogsmullar”.
Vad ser ni för skillnad?
Dela med er av era tankar och åsikter. Så länge ni skriver bjuder jag på 3 bilder på en fjording, nordsven och en friser.
Kanske inte dem bästa bilderna jag kunde hitta..
Hästgodis som gillas.
Jag var ju iväg för kanske en månad sedan och tävlade min första dressyrtävling då jag kom tvåa.Som andra pristagare fick man rosett plakett och även välja en sak från bordet, där låg grimma, schabrak, svarta glitter linder och en burk Horse Lyx, Det var ju en självklarhet för mig att välja Horse Lyx till Jullan då jag visste hon älskade det.
Horse Lyx är som en Saltsten fast med vitaminer i kladdigform. Jullan älskar det. Det är starka smaker, som luktar väldigt mycket, ända nackdelen är att en del hästar bitter i det, då dem tar slut fort, plus dem brukar bli så fett kladdiga runt mulen, ingen höjdare om man ska ha pusskalas må jag säga..jag har testat..
Hon har även två burkar Likit stenar. Vitaminer i hårdform. Lite mer som godis, i olika godis smaker för hästar. Finns i Äpple, Mint, Morötter, Körsbär, vanlig saltsten typ, Banan, och en massa smaker till. Jullan har endast smakat av mig Äpple och Körsbär, och hon älskar det. Hon har en Likit i boxen som hänger i en hållare. Hon har det ovanför sitt hö.
Jullan får även Delizias Lakris godis. Dem luktar starkt lakris, och hon älskar det, jag brukar ha det godiset när jag tar henne in och ut från hagen, som belönning när hon kommer. Jag har det när jag tricktränar Tinto. Och jag har det när jag marktränar Jullan. Ett riktigt höjdar godis. En 2 kg burk kostar 85 kr. Medans en liten knappt 1kg påse går på 65kr. Vi tar alltid 2 kg burken. Även detta godis finns i miljoner smaker haha.
Stor hiss till detta.
Allt detta med tävlingar.
Det är väldigt väldigt sällan man ser på tävlingar att folk berömmer sina ponnysar. Och även sällan man ser ”horsemanshipet” . Folk blir arga och sura. Skäller och gråter. Allt är ponnyns fel. Aldrig ryttarens. Men har man inte nån gång tänkt vad man SJÄLV gör för fel, att ,man kanske ser på det som var bra under banans gång? Och bara tar det som det kommer. Denna sporten är mycket avundsjuka. Folk får skadeglädje om man inte kommer runt och DÅ har dem något negativt att snacka om. Men det jag inte riktigt förstår det är att VARFÖR ska man snacka? När var det ens egna problem igentligen för andra att bli ”glada” för man sumpade allt? Man ser ofta folk som blir så glada att man spricker, ord kastas på en men VARFÖR? Vart finns horsemanshipet? Varför kan man inte kunna säga ordet GRATTIS LYCKA TILL. När det går bra för en är det dåligt, för i andras ögon får det INTE gå bra. Går det dåligt då har man nått att snacka om, går det lagom bra ska man snacka ännu mer. Ridsporten ska vara glädje då man blir lycklig av vad andra åstadkommer och sedan kunna fokussera på sig själv. Går det inte bra för en, men var då glad för det som gick bra. Ta fram det possitiva, det negativa trycker bara ner en själv och man fegar ur ännu mera.
Detta med glädje med ens ponny existerar knappt i andras ögon. Om det går dåligt är de ponnyn som gör felet inte ryttaren. Men där är man på helt fel led. Ponnyn gör alltid rätt, men ryttaren måste HJÄLPA den för att den ska göra rätt. Många skriker, gråter, blir arga på hästen när det igentligen inte är ponnyns fel? Idag när jag tävla trots allt jag fick två ner och tidsfel på grund av jag trodde det räknades som e n vägring så var jag ändå hur nöjd som helt, jag tog fram det possitiva tog fram och lyfte dem fantastiska sprången hon gjorde, sen lade jag allt negativa på mig själv men snabbt rann det av mig, för det är trots allt en lokal LC en träning, det är där man ska göra fel så man lär sig att ”nä så ska jag inte rida”, Jullan fick så mycket klapp efter sin BRA runda men jag skulle inte ha nått hehe.. Ponnyn gjorde rätt hela tiden men jag SOM ryttare skulle hjälpt henne ett snäpp mer än vad jag gjorde.
Vad tycker ni om detta med så kallat ”horsemanship” hur tycker ni folk hanterar det? På rätt eller fel sätt?
