Vad hände i helgen? Hur gick det när du debuterade?

Ja. Vad ska man säga? Det gick skitbra. Ponnyn hoppa som aldrig förr. Klarade svårighetsgraderna, men jag var inte med på noterna. Jag var blockerad i huvudet och fokuserade på dem hinderna som jag var rädd & nervös över. Hinder som låg i tekniska svängar. Detta var en enorm utmaning för både mig och Jouline, fast nä inte för Jouline, men för mig.

 

Jag startade min dressyr runt 8:30. Hon var sååå fin på framridningen, men på banan var hon lite stellare. Hon hängde lite mer i handen, och skänkelvikningarna var inte dem bästa men liksom jag strunta i vilket. För jag tog de som det kom. Hon gick i alla fall bättre än på SM (ni lär fatta så fort filmen är uppe, tro mig ponnyn var galen då). Jag fick 60%, liksom helt ok, för att inte ha tränat för tränare på ett tag. Men som sagt helt okej. Det kan bara bli bättre för denna ponnyn kan. EXTREMT MYCKET. Men jag ska bara vakna till liv igen hihi.

 

I hoppningen, ja jag har ju inte tränat bana på 95-1metern. Jag kände liksom hur ska detta gå? På framridningen gick det super dåligt. Stopp efter stopp efter pet. Fick ett klockrent hopp. Sen in på banan. Jag red henne j-vlar i det. Drev till varje hinder, och ja jag red henne jäkligt bra mot alla hinderna, hon hoppade som en dröm, bästa rundan ever TRO MIG. Så jäkla grym. Klockren nolla. Nu känns det roligare med hoppningen och är sugen på en hopptävling (tänka sig hoppsanhoppsan..)

 

I terrängen.. ja det får ni reda på i ett enskilt inlägg har mycket att berätta angående de. Men kan börja med att berätta att jag var blockerad i sinnet, alla hemska hinder som vänta, tuffbana, jag var borta i en annan värld och tro mig jag vet inte hur många stopp jag fick nu vet jag 7 stopp, men liksom hur ska ponnyn hoppa när jag rider i panik till varje hinder men driver inte, utan rider som det hemska hindret skulle komma när som. Bättre förklaring kommer. Angående rädslan. Och tröttheten, och värken i hela kroppen. Men det står ute FÖR MIG. Men ponnyn WOW vad hon ställer upp och räddar mig. Ärlig fälttävlansponny kallas detta, och jag litar mer och mer på henne. Hon stanna pågrund av mig, och inget annat. Mitt fel bara mitt. 

 

Men jag kan säga en sak, min ponny är min bästavän, ställer upp för mig, och gör mig stolt. Inte stolt över min egna ritt, men över henne herremingud vad fin ponny jag har. WE GOT THE POWER. 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback