Den 23 september 2012, dagen då allt ändrades, då jag kunde börja skratta istället för att gråta, kunna le när man kom till stallet istället för att gråta.

För ett år sedan kom en svettfux med bläs till stallet, hon var min, min egna nya ponny. Jag ägde nu mera en fälttävlansponny och inte någon hopponny. Jag var så himla nervös över hur allt skulle funka, rädd för att hoppa upp på henne efter allt som hade hänt, av en konstig andledning var Jouline extremt lugn, hon lyssnade på allt jag bad henne om utan att jag ens hann göra någon större affär av de, räckte jag tog lite lite i tyglarna skritta hon, hon verkligen fick mig att lita på henne att hon inte skulle göra mig något. Mer vad tiden gick tagga hon till mer och mer, desto mer jag red henne, med power kom den maffiga power hästen. Men de tog tid innan jag själv landa på plats men denna ponny fick mig göra det snabbt.

Hanteringen var inte den lättaste, Jouline var rädd och nervös, hon visste inte vem vi var, vart hon var, och hur länge hon skulle vara här, det tog flera veckor tills vi fick vårt första stora möte, då hon lät mig klappa henne ordentligt, utan att komma försiktigt med handen, det är svårt att förklara men Jouline började mer och mer lita på mig, mer vad tiden gick var det mig hon kom till i alla situationer, var hon rädd kom hon till mig, var hon på tävling kunde hon bli stirrig när jag försvann och leta efter mig när hon såg mig blev hon lugn, hon var rädd om mig, så som jag var rädd om henne. Den kontakten jag fick med henne har jag aldrig läs mina ord nu ALDRIG haft med någon annan häst, Jouline är den ända. Hon lita på mig oavsett vad som hände.

Nu för 2 veckor sedan fick hon fullpanik för vi glömde ta av martingalen från sadelgjorden, hon kastade sig hit och ditt, hade full panik, jag hojta till hennes namn, hon drog upp huvudet jag tog tag runt hennes mule drog ner den till min axel och tryckte henne mot min kind jag höll och höll om hon så skulle lyfta mig höll jag kvar, det tog nog knappt 30 sekunder kunde hon andas lugnt, det sa bara pang så lugna hon ner sig från en nästa halvvild ponny som nästan slet sig.

 

Från att hålla på i nästan 2 timmar på att ta in henne till att kunna vara den som kaxigt säger ifrån andra att det inte funkar att vara 5 personer som springer runder för att fånga henne, utan räckte jag visade mig och sa hennes namn kom hon snabbt fram till mig och vi gick in på 10 röda sekunder. Denna ponny är min ponny, i både mitt hjärta och i verkligheten, de är mig hon litar på, mig hon kallar på, mig hon får 100% kärlek ifrån vart ända minut. Jag fäller en tår när jag skriver detta men jag har – aldrig älskat någon häst på detta viss som jag älskar Jouline, hon har fått mig tillbaka, och jag är säker nu på häst ryggen, jag litar på henne oavsett vad som skulle hända, blir hon rädd och springer för något som är hemskt springer jag med henne, jag ska aldrig släppa taget om henne inte nu och inte här. Stannar hon stannar jag. Denna ponny har fått mig att vara mig själv, jag vet att jag behöver inte vara älskad av vänner, jag har redan min närmsta och finaste vän – Jouline, nu firar vi ett helt år 365 dagar har vi spenderat och jag har aldrig varit så lycklig aldrig.