Året 2009 i slutet började små rida en liten C ponny vid namnet Karlsfälts Puccini. En liten nätt ungponny född 2004. Han var inte gammal när jag började rida han och jag var inte så gammal jag i heller, jag var runt 12 år. Under den tiden jag red honom ett par enstaka gånger i månaden så hade jag min egna satsande B ponny Salsa som jag satsade på väldigt mycket. Jag höll då på med fälttävlan i slutet och vi gav en hel del tid till träningar och tävlingar. Putte var ponnyn jag ville ha efter Salsa. Jag ville ha en ungponny jag själv kunde utbilda uppåt i klasserna. Min dröm var detta. 2010 hände mycket för mig och min B ponny, vi blev uttagna till LAG SM och DM, Sveland Cup, massa LAer överallt i skåne/svergie. På sommaren köpte vi min ungponny. Karlsfälts Puccini var då endast 6 år. Vi startade LD och LC med nollerunder. Jag såg han kapacitet långt in i hjärtat. Jag såg hans sinne. Hur han såg på saker och ting. Men frågan var, hade jag gett mig in på något jag inte skulle kunna klara av eller skulle jag det? Efter en massa slit med två hästar och en av dem var på topp bestämde jag mig för att Salsa och jag var klara, vi kunde inte längre visa att vi var vi, vi hade inget mer att ge. Nu var det en annan liten tjej som skulle få lyckas med han. Salsa såldes i början av 2011. Putte hade startat nån få tävling i hoppning 2010 och 2011 hade vi ett projekt med han för att kunna få till han i dressyren med. Det var jobbigt. Jag kämpade med denna ponny i ett helt år. Med en massa träningar och tävlingar. Hoppningen hade han, men han behövde träning. Han behövde lyftas upp och visa att han kunde sin sak. Han var inte bara en liten sketten ungponny precis som alla andra utan han hade DET som kunde få en att falla. Ibland fattade jag inte vad jag hade gett mig in på, var det omöjligt detta som jag höll på med? Alla träningar? I dressyr.. inget funkade, han visste inte vad han skulle göra, han förstod inte vad jag ville. Vi tränade för en massa tränare och han bara tjurade varje gång. Hoppningen bara flöt på. Startade LA med han på Ribban, utan problem. Ponnyn hoppade hinder på 120 på träningar han flög, med en sådan teknik. Han hade just precis det där jag ville han skulle ha. Men dressyren var fortfarande ett problem. Men efter en massa träningar flera gånger  veckan tårar som rann längst ens kinder och hjärtat som slog bakåtvolter varje gång han verkligen gjorde det jag bad om, det lilla gjorde mig ännu gladare och ännu mer mål inriktad. 

Denna ponnyn har gett mig så mycket kunskap inom ridningen. Jag har verkligen lärt mig rida. Jag har fått lära mig att kämpa igenom det som inte igentligen borde gå, men som verkligen kan gå med träning och slit. Efter minst 2 års kämpande började ALLT släppa. Vi startade dressyrtävlingar med 66%, hopptävlingar som alltid slutade med rosetter hem från LC-LB+ vi startade även en fälttävlan som gick så pass bra att jag grät mig igenom hela banan. Ponnyn gav mig så mycket. Ponnyn var hemsk på marken, han tog kommando så fort, han ville visa att han kunde själv, han kunde skada folk. Han var farlig. Mina första tankar var att, nä.. inte en liten flicka på 10-12 år kan handskas med han själv. Han visste att han var stark han visste att han kunde jävlas. Han var inte aggressiv. Vi kämpade med han på marken, försökte handskas med han mer där. Få han lyssna och uppmärksam, speciellt att få respekt för en som människa. Ibland kunde jag svära och ibland kunde jag bara le tills jag somnade. Jag kan säga en sak. Så mycket som jag har kämpat med denna ponny, har jag aldrig gjort någon gång i mitt liv. Så mycket tårar över denna ponny. Helt sjukt.

2011 i slutet började de hända saker. Putte var jävligare än någonsin. Jag kommer ihåg sommaren då jag red ut en massa med min kompis (2011) han stod på bakbenen en hel del. Men det var mycket för han trotsade att han ville vara först. När han fick som han ville blev han nöjd och kunde fortsätta med det han skulle. Men stegringarna blev bara värre och värre. Jag blev rädd. Vad skulle jag göra? På en ponny som stegrar utan kommando, du är inte ett dugg med på det. Att se marken uppifrån på närmare 3 meter med en ponny som jag lika bra kunde fått över mig? Hur hade ni känt? Hade inte ni blivit jävligt rädda? Jag vet vettskrämd. Trots var tillbaka. Inget var kul mera. Allt jag kämpat med bara pang försvann och nu var det ett nytt problem. Var på dressyrträning. Min tränare ber mig trava på volten i låg form han gjorde som jag bad honom till. Efter 30 minuters ridning tvärnittar han. Jag ger en nätt skänkel. Han skärmar av mig. Jag petar med spöet. Han skärmar av. En hårdare skänkel. Sedan känner jag bara hur jag ser alla runt om mig gapar. Jag försöker hålla mig runt halsen jag känner hur vi sluttar bakåt. Hur marken närmar sig min rygg. Han hinner vända sig i sista sekund innan vi gått över. Tårarna forsar inombords, men jag vägrade hoppa av. Jag skulle klara detta. Min tränare berömde mig. Att jag inte fegade. Under denna träning höll vi på att gå över 10-15 gånger. Inget funkade. Han tog inte ett steg. Jag försökte hålla mitt rädda ansikte glatt som ”Äsch klart vi klarar detta tillsammans, inga problem alls. Inombords skrek jag. Jag var så jävla rädd. Någon dag innan denna dressyrträning red jag honom i paddocken. Han gick som aldrig förr. Han var helt otrolig. Han tvärnittar in i halten som han alltid gjort. Men han vägrade att ta ett steg fram, jag blev förbannad och manade på han, då jag red unghäst blir man tuffare i ridningen och man tolererar inte trams. Han går tillslut fram 4 steg, sen lyfter han. Inte högt men han lyfter. Jag skriker till på han och blir förbannad, försökte få fram han men han små lyfte hela tiden. Vad fan skulle jag göra? Jag ringer pappa. Han kommer ner till stallet och kommer fram. Pappa och jag ska precis mana på han med ni vet smackljudet. Putte står i hörnan av paddocken pappa står snett bakom. Jag ger han endast en skänkel. Då känner jag hur han lyfter. Han gjorde det utan förvarning jag hann inte resa mig i sadeln för att ge eftergift istället tappar jag ena stigbygeln jag får inget grep om honom. Han drar upp huvudet. Känner hur han går över sina bakben. Mina ben låg på länden på hans rygg jag försökte att kämpa mig upp. Han var upp länge, det kändes som en evighet. Jag glider bakåt. Jag försöker hålla mig fast, pappa ställer sig av ren panik bakom mig han lyfter upp armarna i luften och håller mig i ryggen för att jag ska hålla mig kvar. I efter hand låter det sjukt. Det hade inte ens funkat. Men då kanske ni fattar hur han stog jag hänger med benen rakt ner utan stöd för benen, jag gråter av ren panik. Jag var vettskrämd. Nu får jag hela min ponny över mig det var min första tanke.

Vi tar han till min hopptränare långt innan allt detta hände, vi hoppar ett par hinder. Han bara gick, hoppade som aldrig förr. Jag blev lycklig. Min tränare såg inte något problem med honom. Inte i hoppningen. Efter allt det som hände med dressyrträningen, och paddocksridning så tog vi han till min hopptränare igen för vi ville hon skulle se problemet. Efter vi sadlat han ber hon mig sadla av. Hon skulle longera han ett par runder för att se hur han rörde sig. Han var spänd och betedde sig konstigt. Han reste sig hela tiden på bakbenen. Min tränare och alla vi andra kunde igentligen inte se om han haltade, för han gjorde verkligen inte det. Men vi tog och lastade ponnyn och åkte hem, vi ringde veterinären och bokade tid att få komma.

Vi fick en tid direkt. Jag satt i bilen och verkligen hoppades på att något skulle vara fel på han, nått med ryggen eller något helt annat som vi kunde fixa för att sedan kunna fortsätta våran resa från början. 

Veterinären kollade över honom när han sprang han haltade inte. Vi skulle longera han och då började han trixa igen. Han ställde sig upp hela tiden. Igentligen kommer jag inte ihåg allt vi fick göra denna dagen jag har förträngt allt och försökt bortse allt som sas och hände. Det ända jag kommer igår var att jag står med honom i rönken rummet han var helt borta då han hade fått lugnande. Mamma och pappa står i rummet snett bort från rummet Putte står i. Jag bestämmer mig för att gå in och höra vad dem säger. Bilderna från rönken var uppe och jag såg inget märkvärdigt. En sköterska ber mig gå ut snällt för Putte hade tydligen vaknat till och han var orolig. Men de var han inte, han var lika lugn som när jag gick? Jag fattade ingenting. Sen ser jag bara mamma går förbi jag kallar på henne men hon går ut pappa kommer med gråten i halsen. Jag blir orolig. ”snälla vad är det?” mamma kommer in igen, går fram till mig och kramar om mig. Jag börjar gråta. Jag förstod att det var illa. Men varför just så här illa? Veterinären kommer till mig, hon börjar förklara vad det var men jag fattade ingenting det ända hon sa var att Putte han har pålagringar på båda fram, jag stod och bara glodde med stel blick. Jag fattade fortfarande inget. Det sista hon säger var att vi kan inget göra. Jag svämmade över jag bara stod och tittade. Vad fan sa hon? Vadå kan inget göra? Min ponny, klart vi ska göra nått? Dem sa att det ända vi kunde göra var för att få han frisk var att han skulle få galoppera i trappalanda. Jag tog min ponny och kramade om han. Snälla gud vad gör du mot mig? Jag pratade för mig sjäv. Om och om igen sa jag samma sak. ”snälla låt det vara en mardröm, låt det vara en mardröm”. Påvägen hem grät jag. Jag grät och grät och grät. Pålagringar är svårt att förklara men jag kommer ta det med er med tiden. Berätta vad som hände innan vi skulle hem. Lång historia det med.

Min allra sista tur med han.

Den 26/6 somnade min underbara prins in. Vi kunde inget göra. Han blev bara 8 år gammal. En ponny med en så stor talang. Han var den jag alltid velat ha. Om ens över huvudtaget ska se något possitivt med allt detta så var det att JAG gjorde han till den ponny han var innan allt hände. JAG kämpade med honom. VI utvecklades tillsammans. Jag följde han ända in i slutet. Jag var där inte dagen han somnade in utan jag var där dagen innan och grät som bara den. Jag saknar dig så otroligt mycket så det är sjukt. Jag vill bara se dig en ända gång, få uppleva oss en gång till. Den tiden kanske kommer. Vad vet jag. Men du är inte helt borta. Du är hos mig hela tiden. I mina drömmar. Jag har en egen skyddsängel som skyddar mig och min ponny Jouline. Det är inte alla som har det. Nu börjar tårarna ta över, så vill avsluta detta inlägg med att tacka denna underbara ponny för allt vi gjort och lyckats med. Och att jag fick ha han i min ägo. Min fina toppen ponny. Gråaprinsen.