Under 4 månaders tid på Jullans rygg har jag ridigt med rädsla. Jag har hela tiden tänkt på tänk OM hon gör si eller då. Om jag gör fel, vad händer då. Jag kan inte här och just nu förstå att jag var så rädd för nu när jag rider, vågar jag mera. Efter Puttes bortgång gick jag sönder. Jag orkade inte med ridningen mera. Allt var som en bomb i mitt huvud. Jag visste inte vad jag ville mera. Rädslan tog över mig. Hela processen med Putte har varit hemsk. Efter vi hade varit hos veterinären och fick vårat besked visste jag inte var jag var. Jag var inne i en helt annan värld. En mardröm. När jag kom hem rev jag ner allt jag hade i rosetter på Putte, jag skrek, grät och så mycket mera. Jag minns inte ens att jag gjort detta. Jag lade mig på golvet med en filt, skrek och slog i allt. Jag kramade om bilden på Putte som 3 åring. Snälla gud ta mig här ifrån var det ända jag tänkte. På kvällen när jag gick och lade mig grät jag mig till söms. Kan säga en sak att så mycket har jag aldrig gråtit. ALDRIG. Jag ville så gärna vakna upp och sedan fatta att mardömmen var inte någon verklighet utan det var en dröm, en hemsk dröm. Men när jag vaknar, ligger fortfarande vår bild på oss vid sängen, jag ville vakna. Men jag var fast.

Denna ponny kom till mig från att hoppat LC till att hoppa LA. Från ingen dressyr till 66% i dressyr. Och att gå fälttävlan. Ingen kan någonsin förstå vilket slit det ligger bakom allt detta. så mycket tårar. 

Många tror att ”ja du fick avliva en ponny, that´s life, man går igenom sånt med.”
Ja okej, kanske ligger något i det, men allt jag gick igenom dem månaderna så kan jag säga det ska man INTE gå igenom. Sånt ska inte man behöva gå igenom, för att sedan känna sig borta och allt intresse åtsidosatt. Ridsporten handlar om glädje. Eller hur? Ingen människa i hela världen ska behöva få gå igenom sånt..

Hela processen INNAN han skulle avlivas kan jag säga att då, då var det hemskt. Att ens kunna ringa till avlivningskillen, usch att säga ”hej, vi har en ponny som har pålagringar och blivit utdömnd.” nu när man skriver det låter det ju helt konstigt, men vad ska man säga?
Jag vägrade att åka till stallet, jag såg en ponny i en hage? Som snart skulle avlivas? Det var som att de ett spöke gå runt? Jag ville inte skapa mer kärlek mellan oss därför avstod jag från allt med honom, jag hade en snäll familj som stöttade mig med det. Men en dag, 6 dagar innan han skulle avlivas var det som han visste, att han inte hade många dagar kvar. Jag satte mig i hans hage, jag ville inte, men mitt hjärta kunde inte motstå, han var ju trots allt min ponny. Jag satte mig i hagen. Putte står längst ner jag bara sitter där och vågar inte ens kolla på honom. Jag hör någon som kommer travande, jag vill se upp men klarar inte av det, mina ögon fylls med tårar och jag tittar upp min underbara ponny MIN underbara ponny står ända framme hos mig, han betar runt mig och kommer gång på gång fram till mig precis som ”Allt blir bra” mina tårar bara rann. Jag kunde inte förstå någonting.

 

Dagen innan vi skulle avlivade han tog vi massa förväl bilder. Bilder som jag alltid ska bära med mig. Den dagen..visade han mmig, att han älskade mig. Han visade mig för en gångs skull att han ville ha mig vid sin sida. Den dagen var jag helt borta, jag skrattade, log, grät. Allt var så blandat. Kommer ihåg att vi släppte han i paddocken. Han gick på det allra högsta betet dem andra hästarna sprang längst hans hage. Jag grät. När vi skulle gå ville jag fort där ifrån, jag ville inte se bak, det skulle vara min sista blick på han, jag kunde inte, kunde verkligen inte. Men när jag vänder mig om.. ser jag en ponny som står längst ner i hagen, han springer i full galopp upp mot in/ut gången, han gnäggar, jag går fram till han, ”Adjö min fina ponny, tack för alla fina stunder med dig trots allt skit vi gått igenom. Jag är en stolt ägare till dig. Jag äger dig fortfarande. Ingen kan ta dig ifrån mig.” i slutet av våran historia var allt som ett slut i en romantisk film. Ett lyckligt slut. Jag fick ett lyckligt slut trots allt. Jag fick stå vid hans sida ända in till sista dagen. Älskade ponny vart du nu än är ska du veta att du är mitt lyft i ridningen, utan dig? Ja då hade jag inte varit jag.

Under dem månaderna jag haft Jouline har jag kunna gråta på hästryggen. Ingen kan förstå min enorma glädje till denna ponny. Att jag får äga Jouline är mitt lyft. Utan henne hade mitt intresse varit down. Många tycker säkert att allt jag skriver om henne är bara löjligt men för mig är det words. Ord som jag menar ända in i stjälen. Gud sände mig en lycka. Jag kommer aldrig glömma Putte, aldrig. Jag äger inte bara en ponny vid namnet Jouline jag äger två och den andra är vid namnet Karlsfälts Puccini.

Tack för ni tagit eran tid att läsa det jag skrivit om min ponny. Jag vill bara skriva av mig. Få slut på alla frågor. Jag har burit på så mycket jobbiga saker under 2012 så det knappt är sant. Detta är en sak av två saker. Om 20 dagar kommer min andra berättelse. Då kan jag gå ut med en sanning till. Något som gör så ont inombords, vet knappt om jag orkar skriva det, men ska försöka. Tack. <3

Kom ihåg en sak, ge aldrig upp era drömmar, fortsätt kämpa, är saker gå imot er fortsätt framåt.