En hel del frågor har snurrat i era huvud, kan verkligen förstå det. ”gjorde dem inget?” Självklart gjorde vi allt vi kunde. Men mängden av att kunna var liten. Efter vi hade fått detta beskedet var det ända vi ville, att kunna hjälpa han, få han må bra. Veterinären sa att även om vi gav har Antibiotika en gång i MÅNADEN för hans enorma smärta, kunde han bara gå LD knappt det. Men liksom jag ville inte sitta på en ponny med denna enorma smärta. Vem vill igentligen göra det? Han var en kämpe, han tog sig igenom allt. Med smärta. Men en dag tog mustenslut för han, han orkade inte mera. Jag förstår honom.

När vi frågade veterinären vad vi kunde göra så var ”kunde” väldigt liten. Du kan inte göra något? Du kan inte få han må bättre, han lider. Han fick stå i en sjukhage i 3 veckor. Blivit medicinerad hos veterinären. Dem veckorna var det, mocka, mat, in och ut som gällde. Jag orkade inte ens se på honom. Jag förbrede mig för avslut för vårt kapitel. Våran bok. Jag var förkrossad. Tiden var inne för oss. Åkte till veterinären efter 3 veckor. Jag började nästan böla redan när jag satte foten innanför dörren. Usch, jag ville springa ut där ifrån. Veterinären sa ”han markerar inte, då kan jag inte döma ut honom.” Men va? Han har ju ont? Han har så jäävla ont. Men självklart kunde ju inte veterinären göra något åt det utan hon gav oss ett schema, 1 veckas skritt. 2 veckors trav i 5 minuter. Sakta men säkert skulle vi ”träna” upp en dålig ponny..

Jag kunde inte trava honom själv. Han rörde sig inte. Jag vågade inte mana på han, då reste han sig, pappa fick springa brevid med kedja. Kändes som man släppa fram honom. Efter ännu 3 veckors jobb, och inget funkade. Jag kunde inte göra någonting. Han hade ont igen. Han hade så ont. Vi ringde veterinären berättade att han fortsatte som han gjorde INNAN vi kom till henne. ”Då var det som jag trodde”. På bekostnad av MIG, och MITT intresse. Jag var helt slut. Mitt intresse var borta. Jag ville inte mera. Att böka tid var något av det jobbigaste. Jag hade ångest. Jag hade då även en kamp i skolan. Jag klarade inte av att komma till skolan, bli så kränkt och nedtryckt och sedan hem till min ponny, som snart skulle försvinna ifrån mig. Tiden var bokad. Allt var klart. Nu var det bara räkna ner dagarna, timmarna, minuterna och sekunderna. Jag fick en sista dag med honom. Jag gråt. Jag försvann inombords. Min fina ponny försvinner imorgon? Är det möjligt. Är detta en dröm? Men nej, jag LEVDE i mardrömmen.

Dagen han skulle avlivas, bestämde jag att åka till min tränare, rida lite och tänka på något annat. Vår kära stallägare var med Putte ända in i slutet. Han hade varit med om bortgångna hästar innan. På morgonen klockan 09.00 satt jag och packade hö. Jag stannade upp en minut. Tänkte på honom. Såg bilder framför mig. Både bra och dåliga bilder. Alla minnen gick i revy. Jag menar verkligen vad jag säger ALLA minnen gick i revy. Det var otäckt. Allt var så otäckt. Nu var klockan 10 minuter över. Nu. Nu är han borta från mig, ponnyn jag alltid önskat vara min. Nu är han borta. Jag gick ut, titta upp i himlen. Blundade ett par sekunder. ”Nu har du det bra, utan smärta. Jag var skyldig dig detta, för alla lägen du ställt upp för mig TROTS du haft ont. Tack för du kämpade för mig, jag försökte göra detsamma. Om jag lyckades ge dig så mycket kärlek vet jag inte, men du ska veta, jag kommer ALDRIG få en sådan fin ponny som du igen”

 

Jag gråter när jag skriver detta. Tårarna forsar. Min hjälte. Tack. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är tom på ord. Tack för allt. Rest in peace my love.