Don´t give up your dreams.

Jag är en tjej med mål inriktning. Med mål som skulle vara helt fantastiska att fixa. Jag går succesivt upp i mina mål, jag går från små mål som tex få en bra galopp? Få en bra rytm i traven? Hitta formen och undertrampet? Men mer vad tiden går och alla små mål är avcheckade går jag sakta upp i mina mål, jag kämpar på just det målet för att fixa det, men gör jag inte det har jag haft så fruktansvärt kul.

 

Som nu till exempel detta med LAG-SM. Det var det största och osäkraste målet som jag hade detta året, jag tyckte att jag inte skulle hinna med så många terränger för att komma med, och jag ville liksom inte stressa mig på kval för att komma med. Vi tig en tävling i taget, tog dem som dem kom och sedan bara tagit det som det kommit, om jag nu inte hade kommit med i LAG-SM hade det faktiskt inte spelat mig någon roll för då har jag ett mål att vänta på, och se fram emot, få mer rutin. 

 

Under dessa tävlingar som jag varit med i (tre stycken) låter ju väldigt lite för er "hoppryttare" vadå tre tävlingar hur kan man ta ut ryttare som bara startat tre tävlingar? Jo det kan ju inte jag svara på, men dem har sett mina tävlingar, om jag varit jämn i dressyren, hoppningen och terrängen, träningar och massa annat, i en storklubb kommer man fram ganska lätt. 

 

Nu när vi började träna och tävla med Jouline var jag så himla anonym i klubben, ändå tävlat där i 2(?) år. Men du är ändå så pass anonym så alla vet inte vem du är. För min del - ganska skönt, för min del behöver jag inget behov i en klubb att synas och höras, jag vill liksom tävla och träna för mig själv, rätt skönt att vara anonym, tycker jag själv personligen. Detta är då den största klubben jag varit med i, och de är en klubb med hela grymma ryttare i alla grenar. Trivs i dagstorp. 

 

 

 

Mina tankar om LAG-SM var liksom samma som ni kanske tänker två tävlingar hade jag gjort och där var ju folk som gjort fler tävlingar. Men dem har sätt min ponny, sett vad hon kan. Vi är med i något vid namn Future Eventers som är för satsande ryttare, eller ja dem väljer ut ryttare att satsa på inom terräng. Och bara det är liksom en träningsmöjlighet, visa framfötterna lite, och bara "japp, här är jag Frida Olsson, bor längst ner i Skåne, med min fältponny, här är vi, säg vad vi ska göra, vi gör det." 

 

När jag kom tvåa i Dagstorp, kom prisutdelaren och snacka LAG-SM med mig, två - tre veckor efter vi ansökt så kom jag med. Fick ett mail på direkten att jag kommit med, och tårarna bara rann av glädje, för det målet som jag strävat mot, med Future Eventers, mina tävlingar, allt mitt ensam slitt hemma har verkligen lönat sig. Dagstorp är en storklubb, och  bara det gör mitt deltagande ännu större.

 

Snart står jag där, på Tågarportens klubb, med transporten, efter skolgången. Lastar av min stjärna till ponny, går banan, lag snack, sedan taggar vi i laget upp för tre dagars intensiv lag tävlan med gemenskap. Vi är ett lag som tävlar tillsammans, att ha kul, visa att vi är från Dagstorp och vi är med i LAG-SM, vi är där för att göra så gott vi kan, och ha så satans kul tillsammans. 

 

 

 

Igår på möttet snackade vi om färgerna, träningar, förbredning, träffar. Man börjar mer och mer känna vad man går igenom. Jag har haft min ponny i 10 månader, och jag går igenom ett så här stor sak som LAG-SM, det är helt otroligt, ni kanske tror att jag tänker "Är en självklarhet att dem väljer mig" men så, tänkte/er jag verkligen inte, jag fatta ingenting, allt gick så fort, och nu är jag med i Laget, Dagstorp består av tuffa och grymma ryttare, därför är det en heder för mig att få visa upp mig och min ponny Jouline på Tågarpsortens RF, få visa vem vi är, göra så gott vi kan, och sen kan vi inte göra mera.

 

Jag började mina träningar i April månad, det var tufft men vi klarade det. Jag var rädd och nervös, en ponny jag inte hoppat terräng med innan, jag har själv inte hoppat terräng på x-antal år sedan. Kommer ihåg mina ord när vi äntligen skulle på våran första terrängträning "Jag hoppar inga höjder, 70 räcker, inte mera. Vi tar det lugnt..." 

 

Självklart skulle vi ta det lugnt, men min ponny måste ju få ta sig över istället för att rusa igenom det haha, vi ringde min tränare som jag inte hade tränat för på ett år. Hon såg Jouline, såg henne hoppa, hon såg vad hon kunde. Vi hoppade p80 hinder, jag blundade över alla hinderna inprincip, men jag litade på min tränare, och de hon sa jag skulle hoppa, hoppade jag. 80 för Jouline var ingenting, hon masade sig över det och gjorde en litet skutt så var hon över, under varje träning har vi testat på mer och mer utmaningar, utmaningar jag inte trodde jag skulle ge mig på. Men jag litar på ponnyn, litar på min tränare, och se? Nu säger jag "Oh, hoppas vi hoppar högt idag." Det är så underbart att känna att mitt självförtroende är tillbaka, jag nekar inte på mig själv mera, utan tror på det jag gör, tror på mig och min ponny. 

 

 

 

Jag ser varje hinder som en utmaning, något nytt i min klisterbok, jag menar på 4 månader? 4 månader? 4 hela månader? har jag fått ett växande självförtroende. Jag vågar, jag älskar det jag gör, jag vågar bränna över enstjärniga hinder utan att ens tveka. Ponnyn gör det, vi gör det, temet bakom mig gör det för mig - Min tränare, mina föreldrar, ja allt. 

 

Att jag? Vid namnet Frida Olsson ska få ha denna möjlighet att äga en fälttävlansponny vid namn Jouline? Kan säga, en så här fin..ponny har jag aldrig ägt, inte ens varit i min värld att få äga en sådan ponny. Jouline ger mig speciell rysningar, hon liksom får mig att tänka så annorlunda, hon får mig att bara gå våran egna väg, bygga upp vårt band till varandra, få en speciell vänskap, mellan två speciella individer. 

 

Den feelingen jag har med Jouline, tro mig, jag har aldrig i hela mitt liv känt så här, och det är nu jag börjar känna det, att man kan gå vidare, på ett eller nått annat sätt, ta sig igenom smärta, motgångar och styrka. Här står jag idag? Samma ryttare som jag var för 1,5 år sedan, ingen feg liten tjej som skakar i kroppen bara jag hoppar upp på hästen som jag var för 1,5 år sedan. Nu känner jag mig lycklig.

 

Ibland känns det som livet gått vidare, inte bara för mig utan allt annat runt omkring. Jouline får mig för var dag lita ett steg mer på henne, våga ett steg mer, tro ett steg mer. Min tränare har trott på mig, men på 4 månader tagit denna rädsla jag haft som har trängt igenom, fått det liksom och tränga tillbaka och fått mig gå vidare, tro på mig själv. Att JAG kan. Att VI kan. 

 

 

 

Jag är inte längre en rädd, ledsen flicka på hästryggen. Nu är jag tillbaka, till den Frida jag sökt efter, gråtit efter, jag är tillbaka. För varje mottgång i livet man har, så plötsligt vänder det, du börjar känna in saker, saker du känt innan motgångarna, och man börjar hitta tillbaka. 

 

Det jag vill säga är att, vad som än händer, fall aldrig ner i det svarta hållet och stång inne dig, för någonstans där ute, är din livsglädje, och livnjutning. Fortsätt kämpa med det du gör, att sluta kämpa och vända tillbaka, är inte en mening. Meningen är att tro på dig själv, lyssna på folk med goda gärringar, för en dag kan du känna att du är tillbaka, tillbaka på något som gerr dig glädje, det har jag, och jag är lycklig, här och nu. 

 

Tro på det du gör. Se inte ner på dig själv, försök sätta mål, ge inte upp, hur långt borta målen än är, så med tid och träning ger det tillslut dig reslutat, backa aldrig undan från det du vill. Gå istället framåt, fullfölj det du vill, och tror på. Tro på er som ryttare, hitta ert självförtroende, och kör hårt, alla kan om man vill. 

 

Don´t give up your dreams. 

RÄTT INSTÄLLNING !!!!!!!!!
GO FOR IT!!!!!!!!

Sjukt bra skrivet & motiverande.
Ni har verkligen utvecklats tillsammans & är ett super bra team. Önskar er all lycka till på Lag- SM och tror ni kommer gå långt.
Jag ser upp till dig.

Så grymt skrivet Frida! Du är verkligen en riktig förebild! Jag vill t.ex. inte alls tävla, jag är aldeless för rädd för folks åsikter, för jag vet ju att jag är inte speciellt bra, det ser liksom så dåligt ut i mina ögon, och hästmänniskor är ju hemska till största delen..

All lycka till till er i SM, jag håller verkligen alla tummar och tår för er!

Vad gick ni igenom på mötet? Jag ska vara med i dagstorp-laget men missade mötet då jag har varit oc ridit SM. Det är det vanliga gul-svarta va? Fick ni några grejer och så, har Kerstin/Lina mina saker i så fall? :)