Jag kommer ihåg dagen som om den vore igår. Putte hade gått bort, och varit borta i en hel månad. Jag var förkrossad och full av inre smärta. Ridningen låg inte på topp, och jag var inte ens sugen på en ny ponny. Men ibland vissa kvällar ville jag spana in Hästnet, för en dag kanske min drömhäst bara hoppa fram. Men gång på gång hitta jag inte min typ av ponny. Pappa kolla varje dag på hästnet och mamma lika så, pappa hade printat ut 10 annonser, han visa min tränare dem, och så klart mig. Jag valde bort många, inget som föll mig i smaken. Jag hade redan provat en ponny ja bara någon vecka innan Putte skulle avlivas och jag fick värsta ångesten när jag satt upp, förstod inte meningen med att rida nåågon annan liksom. Jag var inte redo. Men av dessa 10 annonser från hopponnys som gått både MSV B och SM kvalade med mycket mer, så var det inga som liksom jag föll för. Räckte jag såg dem på bild, jag var så kräsen just då, jag hade så mycket smärta inombords så kände mig inte redo för något. Vi mailade folk om mer bilder, info och videos. Men bland dessa 4 annonser som var kvar fanns där två jag ville prova, en hopponny, grå, gått MSV, kvalad till SM. Och en fälttävlansponny, svettfux, gått enstjärnigfälttävlan, en riktigt meriterad fälttävlansponny, gått SM i fälltävlan med en massa mer. Men en sak som jag måste erkänna eller ja som jag erkände då det var det att den bruna svettfuxstoet, som var fälttävlansponny, och STO var något annorlunda,något speciellt. Jag fråga vart Mariestad låg. Jag bestämde min inriktning. Fälttävlan. Och bara en vecka efter körde vi nästan en hel dags bilresa. För att inte gå in på provridning föööör detaljerat så kan jag ju säga att inte ridigt på riktigt på 1 år hur nervös tror ni jag var? Jag har aldrig provridigt en ponny på de visset, utan Salsa och Putte var ponnysar jag liksom red innan köp. 

 

Påvägen hem var jag full av glädje men samtidigt hade jag gråtit dem nätterna vi var där, min sorg för Putte fanns kvar, men så fort jag var med svettfuxstoet blev allt så annorlunda. Jag var lycklig? Innan vi åkte där ifrån pussa jag henne adjö, jag var rädd att det var sista gången tillsammans, allra sista gången. Men jag hade fel, en - två månader efter stod hon där på gården, med ditt vinnartäcke från STIL SM, och jag stod brevid med ett leende upp till öronen. Från denna dagen har jag varit lycklig. Ni annar inte den smärta jag haft, och sedan får man in en glädje i livet, som ett ljus i ett mörkt svart hål. 

 

Nu spenderar jag varje dag med min ponny. Varje timme tar jag vara på, varje träning tar jag in, all glädje ute på banan, helt fantastiskt. Man kan gå vidare, jag fatta inte det då men nu gör jag det. Du får aldrig tillbaka det du hade, men du kan få något så mycket bättre, som tex glädje. Jullan för mig är ingen tävlingsmaskin som har tvång på sig att gå så jäkla bra alltid, NONONO, stort nej, vi ska ha kul där ute, försöka nå våra mål, ta oss ditt, iallafall på den vägen, sen hur långt vi kommer på vägen, får gå så långt som det går, för min huvudsak är att jag känner glädje och kärlek till min bästavän. Om inte jag hade haft henne nu hade jag inte varit bland hästar igen. Inte ens velat sitta upp igen, men här står jag, på ett år fått tillbaka både själförtroendet, glädjen, kärleken ja exakt allt. Jag är TILLBAKA. Jag gav nästan upp, och det förstår jag inte att jag gjorde nästan nu. 

 

Snart ett år, 365 dagar tillsammans, sjukt. Sjukt underbart. <3