Om en vecka sitter jag i bilen påväg till mitt gymnasium. Ett ridgymnasium. Bökeberg. Ni förstår inte min gläjde över detta. Hur länge jag bara längtat och längtat. I nästan över ett år. För två månader sedan satt jag spänd och väntade på att få mitt besked om jag kom in eller inte. och för bara en månad sedan kanske fick man beskedet om att man kom in. Jag har inte velat ropa HEJ innan allt var klart till 100%. När vi fick vårt första besked "preliminärt" eller hur man säger så kom jag in då med, men jag ville inte tro på de förens allt vara helt hundra. 

 

Men på måndag då börjar jag. Jag träffar nytt folk - hästmänniskor. Människor med samma intresse som dig - inte personer som tycker du är si och så för du håller på med hästar. Nu kan man verkligen få leva in sitt intresse med skolarbetet VÅGA göra saker, ta för sig mer än vad man gjort innan. 

 

Jag hoppas på tre underbara år här på Bökeberg. Efter tre hemska år på Väståkra så ja gråter jag glädje tårar över att få lämna där. Har snackat med ett par som ska gå i min klass. Och det känns helt otroligt. Jag snacka med folk som verkar hur trevliga som helst. Kanske personer jag kan vara öppen till sen. Berätta hur mina tre år har varit. Att gå ut med det här och nu vet jag inte riktigt. Det känns inte som rätt tidpunkt, men det kommer så småningom. 

 

- Kram från världens lyckligaste person, men goa människor runt omkring en och inte en massa jäkla idioter som tror dem är så fett coola för dem öppnar käften mot andra, haha nej men asså det känns så skönt, har vågt stå upp för mig själv, och nu står jag här, ska börja ny skola, med nya fina möjligheter. Idioterna på väståkra, ja dem slipper jag nu FÖRALLTID. Behöver inte ens titta på dem mera, eller se dem i ögonen.